Hemskt!

Egentligen har jag ingen lust att skriva något idag. Har haft en jätte dålig dag. Känner massa konstiga känslor som jag inte har känt tidigare. Jag blir rädd för mina egna känslor. Har så mycket blandade tankar och känslor inom mig som bara vill ut. Ilskan jag känner gör att jag bara vill skrika högt och sparka sönder något. Jag är ledsen och gråter ena sekunden och andra sekunden flamsar jag runt och skrattar som om inget har hänt. Dessa tre olika känslorna förföljer mig hela tiden.

Men, det var inte det jag tänkte skriva om.. Jag tänkte att jag nu för en gångs skull har chansen att skriva någonting som faktiskt berör.. Någonting som berörde mig igår så otroligt mycket. Någonting som hände igår i skolan!
Med tanke på den brand som förekom på skolan för några veckor sedan bestämde sig skolan för att ha en så kallad "temadag", den hölls igår. Under fyra timmar skulle man lyssna på fyra stycken föredrag som på ett eller annat sätt hade med temat att göra. Jag lyssnade dock bara på två då den sista jag lyssnade på var så fruktansvärt hemsk att jag inte orkade vara kvar.

Den första föreläsningen hölls av en man som jobbar på GP. Han berättade hur media hanterar situationer som liknar denna men även andra händelser. Någon som verkligen gjorde mig upprörd som han berättade var att han som journalist på mindre än en timma kan leta fram nästan all information om en person. Har han väl fått tag på ett personnummer kan han få reda på exakt ALLT i princip. Detta tycker jag är helt sjukt! Jag anser inte att en simpel (ursäkta uttrycket) journalist har rätten att ta reda på så mycket informantion om en människa. Jag anser endast att polisen på sin höjd ska ha rätt till det. Jag vet inte, jag kanske bara reagerar så för att jag är emot journalister. Eller ah, de flesta i alla fall. Jag tycker inte om sättet de arbetar på, det här med att dom är så nyfikna och ska ha massa "smaskig" information. Många är framfusiga och lite väl "på". Jag har själv inte varit med om en sådan situation men jag har hört om det, och jag kan tänka mig!

Men, nu skrev jag ytterligare en lång text om något som det inte alls var meningen att jag skulle skriva om.
Det jag skulle skriva om var det andra föredraget som hölls. Det handlade om den välkända Backabranden som inträffade för elva årsedan vid Backaplan i Göteborg när 63 unga personer förlorade sina liv och ett hundratal blev skadade. Två personer, en man och en kvinna, som var på den festlokal där branden utlöstes höll ett fantastiskt föredrag för oss elever igår.. Jag blev så fruktansvärt berörd av vad dem hade att säga. Det var hemskt. Det är inte ofta sådant händer i Sverige så de få gånger det händer är det verkligen något som tas på stort allvar och tusentals människor blir berörda och sörjer med de anhöriga osv.
Det är ofattbart hur fyra personer som blivit nekade att komma in på en fest bestämmer sig för att tända eld vid nödutgången bara för att hämnas. Utan en enda tanke på att någon kan dö. Deras avsikt var nämnligen bara att brandlarmet skulle gå så byggnaden var tvugna att tömmas och de festande ungdomarna skulle behöva gå hem. Alltså tanken var från början att sabotera. Inte döda! Men, en byggnad som börjar brinna som bara har två utgångar - nödutgången och huvudentren, som är full av 300 festande ungdomar... Det kan ju bara sluta på ett sätt. Katastrof! Eftersom det brann i nödutången fick alla samsas på att ta sig ut från den 82 cm breda huvudingången. Det kan man ju tänka sig själv, det kan ju bara sluta på ett sätt. Folk blev trampade på, folk blev omkulputtna och folk trängdes.
Den tjejen som var med och häll i föredraget berättade hur dem först inte tog branden på allvar. Man började först lugnt leta efter sina vänner och sina tillhörigheter. Efter en liten stund blev dock paniken ett faktum och alla trängdes mot dörren. Hon berättade hur hon vid ett tillfälle andades in den gitiga röken och kände hur allt inom henne frätte. Hon berättade om hur en överlevnadsinstinkt hjälpte henne ut ur byggnaden och därav räddade hennes liv.
Mannen som också höll i föredraget berättade om hur hans flickvän hade omkommit och om hur nära han själv var på att mista sitt liv. Turligt nog överlevde han, med jag tror det var 32% brännskador och självklart ärr för hela livet.
63 personer omkom. Ett hundratal personer blev svårt skadade. Många förlorade sina barn, syskon, vänner, kusiner, pojk,- eller flickvänner den kvällen. Endast för att fyra killar bestämde sig för att hämnas då de nekats komma in på festen.

Är det verkligen värt det? Är det värt att ha 63 personers död på sitt samvete resten av sitt liv? Är det värt att inte kunna kolla flera hundra personer i ögonen igen då de dödat deras nära?