Vi måste göra något!

Ärligt talat, ska det verkligen få vara såhär?

Jag såg nyss en dokumentär på TV som handlade om det krigsdrabbade området Liberia i Afrika. Jag blev så arg och ledsen av att se så mycket hemskt som faktiskt pågår på vår planet samtidigt som vi i de "rika" länderna har det hur bra som helst. Jag tror det är svårt för oss att förstå hur illa människor verkligen kan ha det. Inte ens av att se det på tv kan man komma i närheten av de känslor som de drabbade har. Här blir vi skit griniga och en hel dag kan gå helt åt helvette bara för att en buss är fem minuter för sen eller för att de jeansen man planerat ha på sig inte blivit tvättade.

Vad är det egentligen för problem vi har i västvärlden? Är det verkligen problem? Är vi inte bara jävligt bortskämda och lata? Det vi ser som problem ser andra som lyx.

Har du någonsin sett en liten barnsoldat springa runt på Avenyn, tvingad att skjuta folk som anses som fiender? Nej, det har du inte. Sådant inträffar inte här - som tur är! Men det ska fan inte få inträffa i andra länder heller! Ett barn (oavsett vilket land det kommer ifrån) bör ha rätt till samma uppväxt. De bör leva som barn i allmänhet lever och INTE bli vuxna vid sex års ålder och kastas in i krig, våld och slaveri! Alla barn måste få chansen att leva som alla barn ska. De ska få springa runt och leka och ha kul. De ska inte behöva gå runt som soldater med ett gevär i handen beredda att skjuta alla fiender som korsar deras väg. Tänk att det, i de drabbade länderna, finns barn som är i 6 års åldern och uppåt som vet hur det känns att ta en annan människas liv. Bara för att de blivit tvingade till det. Tänk att det finns mammor som varje sekund, varje minut, varje timme går runt och oroar sig för att någon ska komma och ta deras barn ifrån än, och för att någon våldta deras barn. VARJE minut!!

Och här sitter vi, oroliga för att det ska börja regna i morgon, oroliga för att vi inte kommer få den perfekta julklappen vi önskat oss, oroliga för att lönen kommer sänkas från 30 000 till 25 000. Vi måste tänka om! Vi måste göra oss mer medvetna om vår omvärld och istället för att hela tiden vara missnöjda måste vi börja glädjas åt hur jävla bra vi faktiskt har det.

Här sitter jag med tak över huvudet, en dator där jag i princip kan kommunicera med hela världen, en mjuk säng att lägga mig i så fort jag känner att tröttheten börjar komma och ett kylskåp fullt med mat som kan göra mig mätt på nolltid.

I ett annat land sitter det just nu en liten kille på ett underlag av lera. Han har inget tak över huvudet då han är urfattig. Hans pappa har blivit tvingad att arbeta som soldat. Pojken vet inte ens om hans pappa är vid livet längre. Det dröjer antagligen inte länge innan pojken själv blir tvingad att som soldat vara med i kriget. Pojkens mamma har, förutom pojken, ytterligare fyra barn att ta hand om och försöka ge föda. Nyss födde mamman en liten dotter, men hon dog bara några veckor senare av svält. Ingenting kan ge dem information om vad som händer i omvärlden. Det finns inga tidningar och ingen teknisk utrustning. För pojken och hans familj är varje sekund en kamp om att överleva. Och det finns flera tusentals människor som har det likadant.

Vi borde vara så glada med vad vi har, vi borde inte gnälla över någonting. Ändå gör vi det. Jag gör det ofta. Det är alltid något som inte är bra. Men varje gång jag ser en liknande dokumentär blir jag alltid lika illa till mods. Jag önskar att jag kunde ta hem varenda unge från dessa fattiga och krigsdrabbade länder och ta hand om dem. Jag vill krama dem, ge dom mat och ge dem ett bättre liv!