Tänk att det är så lätt som att trycka på en delete knapp och någon kan i princip försvinna ur ens liv... Tänk hur svårt det kan vara att trycka på en enda knapp, bara för att man nu kanske förlorar någon eller något för alltid. Det är svårt samtidigt som det är så sjukt jävla lätt!
Du sa att vi alltid skulle finnas för varandra på ett eller annat sätt, du sa att vänskapen alltid skulle finnas kvar! Jag litade på dig och jag älskade dig! Vänskapen var allt jag bad om, allt jag önskade just då.. Du räddade mig från så mycket saker och du var ljuset i mitt liv. Även om det var mitt beslut att bryta upp så skulle vi ju alltid finnas till för varandra i svåra stunder!? Det sa du till mig, det litade jag på. Men istället för att hålla dig till ditt ord tryckte du på den där jävla delete knappen och jag var helt borta från ditt liv. Jag behöver dig, men framför allt BEHÖVDE jag dig!? Du peppade mig till det "bättre", du fick mig att acceptera mig själv och du fick mig att känna ett välbehag jag aldrig gjort innan.
Nu har det gått ett långt tag sedan du tryckte på delete och nu är det även dags för mig att göra detsamma. Skälen är många och invecklade och jag kan knappt se dem själv. jag har ju alltid varit arg över att du gjorde det jag nu tänker göra.. Jag har alltid tyckt att det inte löser några problem. Men har kommit till en annan insikt nu. Varför ska du radera mig men jag inte dig? Jag förtjänar att leva det liv du lever, förtjänar att älska någon på det sätt som du gör!
Det är dags nu... Jag tycker på knappen. Knappen ger ifrån sig ett klickljud och vips så var du borta! Det är nu bara ett tomrum kvar.
Svårare än så var det inte, även om det känslomässigt var extremt svårt och även om en tår föll nerför min kind..
Det räddar mig att tänka att man faktiskt kan återställa sin papperskorg varesig det gäller tankemässigt eller annat... Jag tror på att en dag kommer du finnas där igen och stödja mig i mina beslut och handlingar. Kanske inte just idag, kanske inte just i morgon... Men i framtiden kommer du vara min vän. Även om det inte är helt säkert måste jag i alla fall få inbilla mig det. Allt blir så himla mycket lättare då.
det var verkligen det finaste jag läst på länge. Jag kanske inte vet exakt hur det känns. Men jag kan förstå nogorlunda och det är väl antagligen för att jag är en tjej. Sånt här händer oss tjejer gämt och ständigt. Vi lägger ner allt vi har när vi blir kära. alla krafter, all kärlek, precis allt. Om bara killar hade gjort detsamma kanske dem också hade förstått hur det känns på riktigt att förlora någon man älskar.. aja. (L)gumman jag finns här. Någon dag , någon dag kommer allt bli bra / gurpan
SvaraRadera