Bara en jävla massa känslor och tankar som måste ut.

Har haft en jätte mysig kväll med Matilda, Sandra och Malin. Dom kom hit med dricka och popcorn så vi har glott på film nu i några timmar och bara slappat. Matilda somnade, efter att ha bombaderat oss med popcorn.. ;-)

Och här ligger jag nu och gråter lite smått för mig själv. Jag är så fruktansvärt trött på mig själv och denna jobbiga situation. Vet varken in eller ut. Jag vet att jag måste våga gå vidare, ta steget ut tillbaka till livet och dela med mig av mig själv. Men det är ett stort kliv att ta, och jag vet inte om jag är redo för det. Känner ju redan nu hur min mage vrider sig ut och in av bara tanken... Det är inte värt att skapa nya problem, eller egentligen desamma problem som jag en gång hade. Ingenting är värt det, därför backar jag. Mitt hjärta har äntligen börjat läka och jag vill inte riva upp såren. Jag vill ge det en chans men jag vågar samtidigt inte. Jag är rädd för att öppna mitt hjärta igen, jag är rädd för att låta någon komma mig nära och se mina brister och fel, jag är rädd för att förlita mig till någon igen när mina tidigare försök har gått åt helvete. Jag är rädd för att behöva ge en person en massa av mig som jag vet att jag inte är beredd att ge. Jag vill aldrig mer behöva göra en person så besviken igen, jag vill aldrig mer såra. Det sägs att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan...

Vill bara spy just nu! Varför känns det som enda lösningen? Det är ett tecken på att det är dags att rycka upp sig! Jag måste skärpa mig. Jag VET att jag måste släppa en del av mina minnen och gå vidare. Jag vet det! Ge mig bara lite tid...

godnatt