Den rätta

Jag börjar fundera på om jag någonsin kommer kunna nöja mig. Om jag kommer kunna känna att såhär vill jag leva resten av mitt liv, eller åtminstone några år.. Egentligen borde jag vara säker på min sak, säker på att det kommer jag visst klara av. Men min omgivning har fått mig att tveka. Jag tror att folk tänker "Kommer hon någonsin träffa någon som hon håller fast vid?"

Mitt svar är från början helt hundraprocentigt enkelt. Ja, klart jag kommer!
Men det klart att jag börjar tveka när andra människor tvekar på mig. Den dagen jag träffar en kille som jag kan känna mig helt trygg med, en kille som jag låter komma mig nära och som bryr sig. Den dagen kommer jag att hålla mig fast. Kanske har jag redan träffat honom. Kanske inte. Men egentligen, vem bryr sig? Jag är bara sjutton år. Jag har hela livet framför mig. Innan jag träffar någon som jag verkligen kommer älska och som jag verkligen kommer vilja spendera hela mitt liv med kommer jag göra misstag. Det bara är så. Eller, jag skulle kanske inte kalla det misstag. Det är väl helt normalt att man umgås med någon ett tag och sedan inser man att detta inte alls var rätt. Eller så känns det helt rätt och man svävar på moln och helt plötsligt landar man på marken av en duns och vaknar upp av att det inte alls känns lika rätt för den andra.
Man kan inte träffa "Mr. Right" på en gång. Det tar tid, det tar år, det kan ta decennier eller så träffar man honom aldrig... Man kan aldrig veta.

Det finns bara en som jag känt mig 100 procent säker med. Han fick mig att känna mig säker i mig själv. Han kunde röra vid mig utan att jag frös till is och tänkte saker som: ta inte på mig där, jag är fet där osv osv. När någon kan få en att känna sig till freds med sig själv på det viset är det verkligen något alldeles speciellt. Det finns inga ord för det. Jag tror (och hoppas) inte att bara en person kommer kunna få mig att känna så. Men för att jag ska kunna finna ro i ett förhållande MÅSTE han få mig att känna så.

Ingen är perfekt och man kommer alltid finna vissa fel på vem man än träffar, det är självklart. Men vem har inte någon gång tänkt saker som, Han är för ung, för gammal, för tjock, för smal, för lång eller för kort? Vem har inte någon gång äcklats av en killes hemska humor eller skratt? Men å andra sidan, vem har inte någon gång kännt sig totalt överlycklig i någons sällskap och tyckt att personen är helt perfekt. Hans humor är precis som min, han ser skit bra ut och han luktar gott. Men sedan efter ett tag hittar man något man stör sig på. Det kan vara något litet, såsom att hans tånaglar är för långa eller att hans kläder är fula. Alltid kommer man hitta något som inte är bra. Men man måste lära sig att leva med bristerna och istället fokusera på det som är bra. Så länge man trivs ihop och att man känner tryggheten till varandra så ska man vara väldigt lycklig!

Detta är min syn på lycklig kärlek.

Sov gott!

L