Jaha, nu gick det visst någon dag utan att jag skrivit. Kanske detta beror på att jag mått väldigt bra de senaste dagarna och att jag varit till freds med omgivningen. För mig är det nämligen lättast att skriva när jag är irriterad, sårad, arg eller ledsen. Det är då jag behöver skriva av mig. Det är då jag skriver en lång jävla text som jag egentligen inte väntar mig att någon läser. Men jag skriver den inte för din skull utan för min. För att skriva av mig lite tankar utan att behöva PRATA om dem. Det är ungefär det som kommer ske under resten av meningarna i detta inlägg, för denna dagen har varit förbannat jävla irriterande.
Jag kom på mig själv med att vara på väg att få ett sammanbrott för en stund sedan när jag stod i duschen. Jag kom på mig själv med att inte andas! Visst, det klart att jag andades, annars hade jag nog inte legat i sängen och skrivit detta nu. Men det var en hysterisk andning, ungefär som man kan se på tv när tjejer ska föda barn och dom liksom andas små korta snabba andningar. Liksom som om man har panik. Har haft panikångest tidigare så det var väl något liknande som kom igen.
Jag var tvungen att sätta mig ner på golvet och endast fokusera på att andas normalt. Detta på grund av att denna kvällen inte blev precis som jag velat.
Det funkar inte att ni lever kvar i dåtiden! Ni måste fatta att jag förändrats. Jag är inte den där jätteduktiga skolgillande tjejen längre. Jag är LESS. Men jag är samtidigt så fruktansvärt stolt över mig själv. Jag ska vara glad över att ens kommit in på ett gymnasium efter de tuffa åren jag gått igenom. Jag ska vara glad att jag ens lever och inte tog död på mig själv av de sjuka ideal jag levde efter. Men ni, ni fattar verkligen inte det. Ni vill tro att jag är exakt den människan jag var innan jag blev sjuk. Den duktiga tjejen med topp betyg i allt. JAG ÄR INTE HON LÄNGRE! fatta det. Den tjejen försvann i samma stund som den tjejen blev sjuk och låg hemma hälften av skoltiden och därför missade hur mycket som helst. Den tjejen dog då, hon finns inte kvar längre. Poff! Där var hon borta. Jag har accepterat det, men framför allt har jag INSETT det, men ni har inte ens kommit till den punkten. Jag är så enormt jävla stolt över mig själv, att jag fortfarande kämpar och orkar. Jag berättar aldrig om motgångar för er för jag VILL verka som om allt är bra och för att jag klarar allt till hundra procent. Den press jag har på mig själv nu är inte hållbar. Jag får spel av minsta lilla motgång.
I natt ska jag försöka sova en hel natt utan att vakna av att jag nästan spyr för jag är så stressad. Jag SKA göra det, jag MÅSTE göra det.
Lite positivt har ju faktiskt hänt idag också såklart. Jag träffade Felicia efter skolan och var med henne en stund. Blir ju inte att man ses lika mycket nu då det är så mkt med skolan. Men man får ta tillvara på tiden man har. Jag vet att jag är ganska frånvarande för tillfället och mest hemma och pluggar, men jag älskar dig mest Felicia och jag finns här även om du inte ser mig lika mycket ;)
Resten av veckan ska jag försöka andas och intala mig själv att ta det lugnt och sansat. Då blir nog dagarna bättre. Och jag älskar mina föräldrar över allt annat även om dom inte fattar ett enda dyft ibland. Tror dem är rädda att "face the reality" (hittade ingen bra svensk översättning).
Nu ska jag sova!
nana sött allihop.
L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar